Just nu fingrar jag på mitt halsband, ett guldhalsband som föreställer en fisk. Det kanske inte låter så speciellt men det betyder så mycket för mig. När jag känner jag på guldfisken och tänker, dyker alla minnen upp. Det var min mormors halsband, hennes stjärntecken var fisk. Hon fick det av sin pappa ett år i julklapp och sen dess tog hon aldrig av sig det för det kändes så speciellt för henne. Jag kommer ihåg när jag var liten, när jag alltid pillade på det och frågade om det. Hon berättade alltid samma historia, att det var från hennes pappa och att hon aldrig någonsin tog av sig det. Men det hon också alltid nämnde när jag frågade, ibland när jag inte frågade också, var att hon skulle ge det till mig en dag. Hon visste hur mycket jag tyckte om det och hon ville att jag skulle bära det vidare. Det skulle bli mitt och jag skulle tänka på henne när jag hade det på mig. Idag var det två år sedan hon gick bort och nu sitter jag med halsbandet på mig, tänker på henne och önskar hon var här.

Hon var så godhjärtad och snäll, en av de snällaste, mest omtänksamma och kärleksfulla människor jag mött. Kommer ihåg hennes skratt, det gick knappt en minut innan man hörde det skrattet. Hon skrattade och var glad hela tiden, när jag hade dansuppvisningar i vardagsrummet klappade hon händerna, när jag hjälpte till att städa blev hon så glad och när jag hjulade på trädgården tyckte hon att jag var så duktig. Det är det första jag tänker på när jag tänker på mormor, eller "Mamika" som vi kallade henne. Hennes snällhet! Allt hon gjorde, hon ville alla så väl. Jag var där väldigt ofta när jag var liten, sov där nästan varje helg. När mamma och pappa skulle utomlands, på möten eller till fester var det henne jag var hos. Jag hade en egen rosa bäddsoffa med blommor på, madrassen gick att vika upp så man kunde bygga en liten koja med madrassen som hustak. Hon kom alltid in dit med chips, godis, bullar och coca-cola, allt vad man kan tänka sig. Hon ville att jag skulle ha det så bra som möjligt. Nästan varje gång jag var där bakade vi speciella bullar, vi kom på receptet själva och jag kommer fortfarande ihåg hur de smakade, vanliga vetebullar, fast med oboy-pulver, inget jäst och formade med pepparkaksformer. Hon gjorde alltid soppa med kycklingbitar och spagetti och så satt vi framför tv:n och åt. Jag ville så gärna ha en katt, men fick inte för mina föräldrar, så min mormor ville köpa en till mig och ha hemma hos henne, men det blev inte så heller. Varje natt jag skulle sova där kom hon och kliade mig på ryggen tills jag somnade och varje morgon lät hon mig sova så länge jag ville. Hon väntade alltid med att lägga sig tills jag hade somnat, men jag kommer ihåg en natt då hon trodde jag hade somnat men jag fortfarande var vaken. Hon lade sig i sängen och åt marabou mjölkchoklad som hon alltid gjorde men efter det såg jag att hon tog av sig sina tänder, jag hade ingen aning om att mormor hade löständer och jag blev vettskrämd och satte mig upp i sängen direkt. Mamika förstod ingenting men när jag berättade började hon bara skratta och kramade om mig och jag förstod genast att det inte var något farligt. Hon gjorde mig så lugn genom att hon var så snäll. Hon gjorde alltid flätor på mig och hon var så försiktig, ville inte att jag skulle få ont när hon kammade mitt hår. Och så fort jag ville ut följde hon med mig, hur trött hon än var och hon puttade på när jag gungade och sa att jag var duktig när jag klättrade hela vägen upp för klätternätet. En liten vana vi hade var att gå till affären i närheten för att köpa kinderägg. Så satt vi hemma och satte ihop leksakerna tillsammans. När jag blev äldre gick vi till affären för att handla mat eller gå promenader, men snart började hon få mer och mer ont i ryggen orkade inte gå långt. Jag märkte hur många gånger vi fick stanna på vägen och jag märkte hur mycket hon hade ont när vi kom tillbaka hem. Men ändå låtsades hon som ingenting. Hon sa att hon hade lite ont, men sen skrattade hon sitt gulliga mormor-skratt och kramade om mig, snällhet genom hela henne.

Jag kommer ihåg exakt hur det såg ut hemma hos henne. Jag minns dofterna, möblerna, gården och hennes kläder. Jag kommer ihåg allt. Men doften kommer jag ihåg starkast, har en kofta i garderoben som var hennes och doften sitter fortfarande kvar. Jag minns hennes soffa som var rund, så det var ett mellanrum mellan soffan och hörnet stort nog för mig att gömma mig. Perfekt gömställe när vi lekte kurragömma, jag gömde mig alltid där och snäll som hon var låtsades hon att hon inte visste var jag var. Vi hade så roligt! Men när jag blev äldre var jag inte där lika ofta.  Jag började sova över hos kompisar på helgerna istället och valde att vara hemma själv istället för att åka dit. Jag märkte hur ensam hon kände sig och mamma kom ofta hemifrån henne och skulle hälsa mig och säga hur mycket hon saknade mig. Jag kom dit ibland och då blev hon så glad, ville prata om allt och satt och kramade mig hela tiden. Efter ett tag fick hon flytta närmare oss så att vi kunde ta hand om henne mer. Hon började bli så glömsk och kunde inte ta hand om sig själv lika bra längre. Nu hälsade jag på henne lite mer men jag tyckte det började bli jobbigt med tiden för hon glömde saker så snabbt. Nyårsafton till 2006 var jag hemma med henne. Min syster var också där och hade fest med sina kompisar och jag var där med mormor. Hon visste inte ens vad vi firade. Hon visste, men hon glömde lika snabbt och var orolig för allt. Vad gör alla dessa människor hemma hos oss och var är mina föräldrar? Jag berättade och hon blev lugn, fick henne glad när jag berättade att vi skulle fira nyår och då kom det där skrattet, hon tyckte det var så roligt. Men sen glömde hon igen. Vid tolvslaget gick vi ut och vi sa gott nytt år till varandra, sen blev hon lika orolig igen. Jag kommer ihåg den hemska känslan jag hade. Jag föreställde mig att vara i hennes situation, att inte veta vad man gör, att vara tvungen att få det berättat för en men sedan glömma, utan att ens veta att man har glömt något.

Hon hade inte glömt allt, hennes barndom och uppväxt kom hon ihåg, därför pratade vi mest om det. Hon glömde att hon hade berättat om hennes barndom för mig innan och berättade gång på gång om hennes minnen. Halsbandet pratade hon om väldigt ofta, påminde mig om att det skulle bli mitt. Hon berättade också om hennes man som gick bort i en bilolycka på 70-talet där både hon och min syster var med. Hon berättade om när mamma var liten och om när hon var liten. Hon hade ett hemskt minne från hennes barndom, några skolkamrater hade fyllt hennes långa, röda hår med insekter och därför var hon så rädd för insekter. Men hon berättade fina minnen också och vi satt och pratade om de. När det blev riktigt dåligt fick mormor flytta tillbaka till Ungern, vi hade inte all tid för att kunna ta hand om henne och eftersom hon pratade dålig svenska skulle hon inte trivas på ett ålderdomshem i Sverige. Hon var ledsen över att lämna oss men ändå glad över att komma tillbaka. Släkt och gamla vänner kom ofta och hälsade på henne på ålderdomshemmet och vi gjorde det hemtrevligt för henne. Satte upp bilder och gjorde balkongen fin. Nu träffade jag henne knappt, mamma var där ofta men inte jag. Vi pratade på telefon ibland och hon sa alltid hur mycket hon saknade mig och att hon tittade på bilderna på väggen på oss två. Hon berättade också om halsbandet. När jag kom och hälsade på var jag ledsen hela tiden, jag såg hur dåligt hon mådde, hur jobbigt det var för henne att gå, hur mycket hon rökte och vad hon pratade om. Hon visste inte vad hon sa, kom på grejer som aldrig hänt. Men ändå var hon så snäll och kärleksfull. När jag hälsade på, kramade jag henne så länge jag kunde och hon skrattade sitt mormor-skratt. Vi satt nere i soffan och hon frågade om mina vänner, hur det gick i skolan och hur det gick med kärleken. Då började hon fnissa som om hon var ung igen. Hon började berätta om sin barndom och hennes kärlekar och innan vi åkte därifrån berättade hon om halsbandet också.

Det var sista gången jag träffade henne. Under sommaren blev hon sämre och min syster kom hem från U.S.A och vi alla skulle åka dit för att hälsa på henne men det hann vi inte. Mamma var där innan oss och när mamma kom hem hade hon med sig halsbandet. Det betydde otroligt mycket för mig, jag är så glad att jag har det. Jag lovade mig själv att ha på mig det så ofta jag kan, nu dansar jag och kan inte ha på mig det i skolan men idag satte jag på mig det. Jag saknar henne så mycket, hennes skratt, kramar, kli på ryggen, kinder-äggen, hennes soppa, hennes doft, hennes snällhet och hennes kärlek till alla. Men jag hoppas hon har det bättre nu. Nu ska jag bära med mig halsbandet så länge jag kan och nu sitter jag här, fingrar på hennes halsband och minns.

Jag älskar dig Mormor "mamika"

Szeretlek