Saknar min lilla ninis! Han var precis som en hund, inte skygg och rädd som många kaniner. Utan han kom hoppandes och ville alltid vara sällskaplig. Om man la en penna framför honom, tog han den i munnen och kastade iväg den. Om man släppte honom lös ur buren hoppade han över alla trösklar i lägenheten och om man tittade på TV låg han raklång på min mage och var jättegosig. Innan han kastrerades kunde han dock vara ganska galen och markera sitt revir genom att släppa kaninpluppar här och var. Men gullig var han och jag kom att tänka på hur mycket jag saknar att ha en liten kanin att mysa med. Älskar djur, de säger ingenting. Men det verkar som att de förstår. Jag tyckte iallafall att Ludde märkte om jag var extra glad eller ledsen.. Hur konstigt det än kan låta. :)