Mitt och Daniels projektarbete var att åka till Gambia och undervisa i dans.

De första dagarna efter att vi kom hem från resan var hemska. Jag kände mig tom och ensam och jag kände mig inte bekväm alls. Det vi fick uppleva under två veckor där gav mer än vad flera år skulle ge här hemma. Daniel sa till mig efter första dagen att vi skulle kunna åka hem direkt och ändå ha lärt oss sjukt mycket. Varje dag var fylld av nya intryck, känslor och upplevelser. Jag hatade att vi bodde på hotell medan hemlösa gick omkring bara några meter ifrån det "konstruerade paradiset". Det fick en att känna sig så bortskämd och dålig. Första gången vi åkte igenom en by var det som att allt bara stannade. Min stress stannade, mina begär och mina behov stannade och man kände sig riktigt löjlig. Man tänkte igenom alla sina oväsentliga i-landsproblem och skämdes. Jag trodde att jag var förberedd, jag visste att vi skulle få se fattigdom. Jag har rest och sett människor som lever i fattigdom, jag visste om att det skulle bli hemskt att se men jag tänkte att jag skulle klara det. Men det gick inte att förbereda sig. Det gick inte att hantera. Man blir ledsen över att man inte kan göra så mycket, vi kunde till exempel köpa en påse med 50 kg ris och ge bort, men det var bara till en familj. De andra familjerna då? De som står utan ris? Vad gör man då, när man inte kan ge så mycket som man vill? En dag stannade vi längs en väg där ett gäng barn stod, vi tänkte ge bort lite pennor som vi hade med oss och de blev först jätteglada. Sen förvandlades glädjen till desperation och de började slåss om pennorna. De drog i våra kläder och händer, de bet och sparkade på både varandra och oss och vi fick till slut hoppa in i bilen och åka därifrån i chock. Daniel sa senare till mig att man i Sverige trängs och blir djuriska för att få bästa platserna i bussar eller när det är mellandagsreor men här är det fullt slagsmål för att få tag i en penna.

Jag minns speciellt en tjej som jag träffade på en färja. Hon kom från Danmark och har startat en organisation tillsammans med några kompisar för att hjälpa människorna i Gambia. Informera de om mänskliga rättigheter och ta hand om barn. Hon säger att det största problemet är att folket inte är medvetna om vad de har rätt till eller inte. Hon berättade att det i Gambia är väldigt vanligt med barn som säljer sig... Många barn förstår inte att det är fel och tror att det ska vara så, de får mat i utbyte. Hemskt.. Hon hade berättat för barnen hon tar hand om hur viktigt det var att tvätta händerna, det hade de aldrig ens tänkt på. När de fick se vad tvål kunde göra blev de helt paff. " We cant change the world but we can change one persons world" - sa hon. Och det är så sant, att sprida kunskap till en person är mer givande än vad man tror - för den personen sprider i sin tur vidare till någon annan. Hon borde vara hemma från Gambia nu och jag har fått hennes mail så jag tänker höra av mig till henne.

Fast trots alla hemskheter så hade alla människor där en jättepositiv inställning till allt! Gambia kallas för "The smiling coast of Africa" och det stämde verkligen in. Folk var glada och uppskattade livet och det de hade. Vi åkte dit för att undervisa men vi lärde oss minst lika mycket vi med. Inspirerande människor.

Det är inte lång tid kvar nu och det är både skrämmande och härligt på samma gång. Jag längtar samtidigt som jag minst av allt vill lämna ifrån mig mitt rum i Lund, lämna tryggheten och rutinen man känt och skapat under dessa tre åren och värst av allt - lämna vännerna. Men å andra sidan kan jag knappt bärga mig, jag vill ut, jag vill upptäcka nya grejer, jag vill resa, jag vill klara mig helt själv, jag vill träffa nytt folk, jag vill utmanas. Inte ens två månader kvar nu.

Apropå att sluta skolan så var jag på klassträff idag och träffade min gamla klass från högstadiet. Alla var inte där och det var ju synd men det var skoj att träffa de som var där, kärt återseende :)

CIAO