Sitter hemma och tittar på "Efter tio" på fyran där Caroline af Ugglas  är på besök. Det är mycket åsikter om just henne. Att hennes låtar är knäppa, att hon själv är knäpp och ful. Folk stör sig på hennes uttryck och visst har hon ett anorlunda uttryck på scen men et är precis just det jag tycker om, hon har sin egen stil och hon är unik. Hon är egen. Först tyckte jag att hennes låt i melodifestivalen var tråkig men efter att ha lyssnat på den några gånger ändrade jag åsikt. Jag trodde att den inte skulle gå hem i Eurovision, att det inte var en sådan låt. Men det vet man ju inte. Jag kollade runt lite om henne och lyssnade på hennes andra låtar och de är väldigt coola tycker jag. Nu är hon gäst i "Efter tio" och berättar om sin livshistoria och hur hon väver in den i sin musik.

Hon har lidit av depression, ångestattacker, panikattacker och beroende av antideppressiv medicin i 8 år. Hon säger att hon är stolt över den tiden av hennes liv. Att man inte borde skämmas över en depression. Caroline tycker att en sådan period mer är en fas av utveckling av en själv än en skada av ens liv. Man ska inte känna skuld över sitt tillstånd. Hon säger att det är en resa av insikt i sig själv. Man kommer närmare sig själv och andra och man blir mer ödmjuk och sympatisk med andra. Hon har efter denna tid släppt en platta som heter Mrs. Boring just för att man faktsikt måste ta tag i sig själv, sluta dricka, sova minst 8 timmar, ta hand om sin kropp. Jag tycker verkligen hon är en stark människa som har gått igenom så mycket och hittat sitt eget sätt att hantera det och uttrycka sig. Hon värdesätter sina grejer och sitt liv varje dag och är glad över det hon har, fvilket ofta kan vara svårt att göra. Men om man uppskattar sitt liv är det lättare att leva upp till det.

Man blev glad över att se att folk vågar prata om det, vågar öppna upp sig och vara ärliga. Förhoppningsvis hjälpte det många som tittade på programmet att inse och våga ta tag i problemet. "Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är hälften sorg"

Om ni är intresserade av detta ämnet och är intresserade av att höra vad Caroline af Ugglas har att säga om det kan ni gå in på: http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.895467&renderingdepartment=2.4032

Usch för att vara sjuk säger jag bara. Idag har det inte blivit bättre, snarare sämre. Men jag hoppas jag tillfrisknar under helgen. Snart tar jag tåget hem och vilar i Kristianstad.
 


Jag har drömt väldigt många mardrömmar på sistone och det brukar jag inte göra.. Visst, jag brukar drömma väldigt konstiga och osammanhängande drömmar om nästan vad som helst men nästan aldrig mardrömmar. Eftersom att jag inte har så mycket att göra en dag som denna började jag leta runt på internet om drömmar. Enligt Wikipedia "är en dröm en psykisk upplevelse, som oftast uppträder under REM- sömnen (Rapid eye-movement) som är det lättaste stadiet av sömn, ögonen rör sig snabbt och om man väcks under en sådan period känner man sig vanligtvis pigg. REM-sömnen brukar förekomma 4-5 gånger per natt. Drömmen upplevs ha en berättande form. En dröm upplevs normalt sett som fullt verklig medan den pågår, men i samma ögonblick som den upphör faller den oftast i glömska. Ibland har man kvar ett vagt minne av till exempel en viss känsla man hade under drömmen. Om man väcks under själva drömsekvensen minns man oftast mer om drömmen.

En särskild typ av drömmar är lucida drömmar (även känt som klardrömmar). När man drömmer en lucid dröm är man medveten om att man drömmer. Man kan också påverka händelseförloppet i större eller mindre grad. Lucida drömmar är mycket ovanligare än den vanliga typen av drömmar som alla människor drömmer varje natt. Man kan träna upp sin förmåga att få lucida drömmar. Det talas om att folk som får klardrömmar har stor hjärnkapacitet, men detta är dock obekräftat."

Vad häftigt! Jag brukar ofta drömma att jag vet att jag drömmer. Till exempel har jag i en "lucid" dröm drömt om kärlek, att jag gillar någon i drömmen  men att jag inte vågar berätta det. Så förstår jag att det bara är en dröm och då tänker jag "Nu kan jag göra vad jag vill, det är ju bara en dröm" Så då går jag fram till personen och berättar att jag tycker om den, jag har ju inget att förlora, det är bara en dröm. Det är inte ovanligt för mig.



Jag gick också in på http://sjundesinnet.se/dreams.htm för att försöka tyda min mardröm jag hade inatt. Min bror, pappa och jag var i en lägenhet högt upp i en byggnad. Helt plötsligt kom en alkoholiserad man med en kniv och en yngre kvinna och ville komma in. Pappa och David ville inte släppa in de, jag gömde mig. Då hörde jag att mannen började svära, hota och skrika på dem. Han tryckte sig in i lägenheten och jag gömde mig på balkongen. Jag kommer ihåg viken rädd känsla jag hade. Jag hörde skrik och till slut tystnade allt. Mannen kom och höll fast mig i ett hårt grepp. Till slut somnade han och kvinnan kom. Jag var livrädd och bad henne hjälpa mig. Jag ville därifrån och jag ville att hon skulle köra mig. Hon gick med på det och jag sprang ner för de oändligt många trapporna med mannen bakom mig. Jag och kvinnan satte oss i en bil och flydde. Jag skrek så högt jag kunde av panik och sa att hon skulle låsa bildörrarna. Han vinglade bakom bilen och försökte komma ikapp. Men vi körde iväg. Jag lugnade ner mig och ringde till min kusin i Stockholm, hon sa att hon hade hört vad som hade hänt och att Pappa och David låg på ett sjukhus i Huddinge (Så det var tydligen i närheten av Stockholm vi befann oss) Det skulle ta oss ett tag att komma dit kommer jag ihåg. Min kusin, Anna sa att David mådde ganska bra men att pappa inte hade långt kvar nu. Sedan vaknade jag.

Tydning av denna hemska, hemska dröm:
- Fly, vara på flykt: Din älskade är dig trogen
- Fara, befinna sig i: Ljusa framtidsutsikter
- Fader, se honom må dåligt: Långt liv för honom
- Gräl, höra andra gräla: Du får en kyss
- Kniv, se eller äga: Svartsjuk person förtalar dig
- Olycksfall, någon annan drabbas: Du har en ovän, det finns någon i din omgivning du inte tycker om. Du skulle aldrig medvetet önska något sådant i vaket tillstånd, men i drömmen kommer det fram
- Trappa: Har anknytning till "Stiga och falla"  Vi kan stiga uppåt, bli bättre människor eller gå utför, medvetande om misslyckande
- Våldgästa: I drömmen kommer en eller flera personer och tränger sig in. Du grips av panik och vet inte hur du ska bli av med dem. Symboliserar fruktan för det okända.

mmm, det är lite mysko det här med drömmar. Och jag är fortfarande lite skakis efter denna mardrömmen. Nu sitter jag i soffan och vilar upp mig, funderar på att göra lite vaniljte och titta på en film =)

CIAO!

Dagens inlägg handlar om något som är väldigt aktuellt för mig och folk i min omgivning just nu. Motivation och viljan och styrkan till att kämpa. Dans ska för mig vara något som ger mig kraft och gör mig glad. Innan så var det ett sätt för mig att tänka på annat än negativa saker, jag kände mig glad av att dansa, inga krav, inga problem, bara dans. Och det var sååå skönt att bara få dansa. Sonya Tayehs workshops ger mig den känslan, motivation. Jag blir inspirerad och motiverad till att kämpa och fortsätta. Men var har den tagit vägen nu?!

Jag vet många som står mig nära som inte har motivation till det de håller på med. och på sistone har jag börjat känna så också, men det går upp och ner för mig. När jag sökte till denna linjen var jag beredd på långa dagar, tuffa dagar och pendlande. Men jag ville dansa mer än allt annat och jag skulle ångra mig om jag inte sökte in här. Men jag visste inte hur utbildningen skulle påverka mig. Det är inte samma sak med dansen. Innan var det en flykt till att tänka på annat och en stund att känna sig glad utan press. Nu är det: Press, prestationsångest, krav, stress. Hur ska man känna motivation då? Jag antar att jag får tänka om. Det är detta man får stå ut med om jag ska lyckas. Vägen dit är tuff. Men kommer jag orka med dansens hårda liv efter gymnasiet? Vill jag det sååå mycket längre? Kommer jag orka kämpa, dag ut och dag in, auditions och hårda dagar? Jag vet inte längre. Och jag vet fler som tänker så här. Vissa vet vad de vill med livet, vissa vet inte. Jag vet inte längre om dans är rätt val av mig, om det är något som verkligen passar mig. Det finns så mycket annat jag vill. jag vill fota, skriva, jobba inom turism, utomlands, jobba med barn och människor, ja så mycket. Denna utbildningen tar på en så mycket, inte bara mig. Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att bo hemma och gå en vanlig teoretisk utbildning. Men nu har jag kommit hit, kämpat för det, jag bor väldigt bra och fint här i Lund och jag har fina vänner på skolan. Jag trivs! Jag vill inte ge upp något jag kämpat för, det kanske bara är just nu jag känner så här. Motivationen till varför jag ska kämpa för detta kanske visar sig mer och mer igen snart. Jag får helt enkelt minnas hur dans fick mig att känna.

Till dagens händelser:
Skoldagen var okej, moderna var ovanligt rolig idag! Vi gjorde en skojig diagonal och alla blev helt glada och pepp. Jag kände faktiskt en glädje av att dansa. Efter skolan, stannade jag och några till kvar, pluggade, strechade, dansade och vidare till konsum med Daniel. Jag skickade in sommarjobbs ansökan till Glassbåten i Åhus. Förra året sålde jag också glass och jag kom på att jag hade tagiot glass helt fel, skadade handleden och fick värsta handledsinflammationen, haha. Jag lovade mig själv att aldrig mer sälja glass men jaja, jag förtränger det jobbiga och säger att det är skitroligt! Vidare till biblioteket där vi mötte upp Christoffer som följde med och käkade pizza. Sedan musikcafé, väldigt kul att se alla duktiga sångfåglar!! Senare på kvällen, plugg/halvplugg hemma hos Kimia. Vi var duktiga med matten ett tag sen tog vi en paus som aldrig slutade. Men det var kul! Skratteliskratt, och det behövs i den stressiga vardagen!!

Här är lite gamla bilder för att piffa upp detta inlägg!
En bild på mig från 2007, kommer ihåg den helgen som om den vore igår! Min och Emmas helg tillsammans, vi var påväg till bian för att titta på "Ciao Bella"


Så härligt! En sommarkväll i Finland för två år sedan :)



Hhahaah, denna bilden får mig att skratta. En tävling om vem som hoppade fram mest skvätt. Han vann ;) Detta var under en resa år 2004 :)



Jag och Älskling påväg hem från Tyskland i somras! <3



Avslutningsvis ett familjefoto från i somras, Mamma, Christoffer (brorsson), jag, david (bror), jessica (brorsdotter), Leliz (Brors flickvän)  

ADJÖKEN, GODNATT

Nu är det snart lov och en veckas paus från dansen, vilket faktiskt känns jätteskönt. Behöver vilan! Denna veckans modern-lektioner har varit jätteroliga med improvisation, härligt. Baletten var hemsk idag, jag kunde inte koncentrera mig och ville bara sluta. Jazztekniken var roligare. Vi hade en koreografi i slutet till "All that Jazz, Chicago" Riktigt roligt!

Igår var älskling på besök i Lund och vi pluggade till proven vi skulle ha, Matte förr mig, Historia för honom. Vi lagade mat, fiskpinnar och mos och På kvällen såg vi danstvåornas produktion "Qou Vadis" på stadstatern med lite folk från klassen. Vi såg den i måndags med skolan men den var värd att se igen, väldans bra! Bra tema, djupt och tänkvärt men de hade en bra balans och fick in glada shownummer också.

Nästa vecka kommer Sonya Tayeh hit igen. Dansade för henne förra året på en intensive workshop i en vecka och sedan på ett dansläger sommaren 07 + 08. Hon blev snabbt en förebild. Hennes sätt att lära ut är unikt, sådan energi, sådan styrka och hon bryr sig så himla mycket. Hon är otroligt pedagogisk och vill verkligen ha perfektion i dansen, hon jobbar i en evighet med en detalj om det behövs. Hon vill se att man jobbar och hon pushar en så mycket så att man aldrig slutar jobba hårdare. Hon fick mig att bli så inspirerad och pushad och jag gav allt. Hennes stil är speciell och unik, hon har verkligen något eget som man inte kan jämföra med något. Privat är hon en jätteödmjuk person som bryr sig om allt och alla. Blir tyvärr inte att jag går på hennes workshop nästa vecka. Brist på pengar och tid krockar ihop och jag får vänta. Här är lite smakprov av Sonya, Den andra videon är Sonyas ena koreografi i So you think you can dance. Den sista  videon är det Jessie som improviserar, hon var med som hjälp de två senaste gångerna Sonya varit här. Hon är verkligen grym hon också!

 
 

Jag och Sonya!

 

Jag gick på bio här om dagen med min bästa kompis och min pojkvän och vi såg Benjamin Buttons otroliga liv. En rörande och fin film som får en att tänka efter. Den hade allt, drama, fantasi, tragik och komedi. Man skrattade, lyssnade noga, tog till sig, fick lite tårar i ögonen och skrattade lite till :)
Den har nog blivit till en av mina favoritfilmer! Jag tycker i vanilga fall mest om realistiska filmer men trots att denna var full av fantasi så var den otroligt bra. Det är just den fantasin som jag tycker är så otrolig. Att ingen har kommit på att göra en sådan här film tidigare! Jag kände en medkänsla under hela filmens gång och jag kunde tänka mig in i situationen. Själva sättet filmen var gjord på påminde om "The notebook" som jag också tycker om väldigt mycket. Filmen var fin rakt igenom med bra budskap, Att tid och ålder inte har någon betydelse och att man ska göra så bra man kan av situationen man är i. Om man misslyckas så ska man försöka ha styrkan till att börja om igen. Att man ska acceptera hur det ligger till och leva livet!

Film kan förmedla så mycket och visa så mycket. När man skapar film kan man skapa vad som helst och få tittaren att tänka. Vissa filmer är ju inte riktigt så, och de kan också vara jätteroliga att titta på. Man behöver något lättsamt också. Men vissa filmer använder verkligen skapandet och visar något som man faktiskt blir berörd av och det gjorde denna filmen. Man fick följa en man under hans liv, Visserligen ett lite annorlunda liv men det är det som gör det så bra! Att man får se hur mannen hanterar allt och accepterar det. Och man kommer historien så nära. Allt var så bra gjort och skådespelarna var väldigt bra!

Min favoritdel var slutet, när man fick se hur hans liv slutade. När han var barn såg han ut som en gammal gubbe och hans kärlek var ett vanligt barn. De båda satt då och lyssnade på när flickans mormor läste samma bok som Flickan själv läser för Benjamin när han är ett litet barn och hon är gammal. Det var en häftig effekt. Hon såg honom glömma hur man pratade fast som en liten pojke istället för en gubbe. Hon såg honom bli mindre och yngre och glömma hur man skulle gå, till slut glömde han hur man pratade och hon var en gammal dam när han låg som ett spädbarn i hennes famn och somnade in. I filmen sa hon "Han gav mig en blick som visade att han visste vem jag var"
 
Jag blev tagen av denna historien. Man föds ovetande om hur man ska ta hand om sig själv och man dör likadant, "Livets cirkel" vad spelar det för roll om det går åt andra hållet?  En favorit? Absolut :D 
Se den!

Kom på vad jag ska redovisa om på engelskan. Vi fick välja vad som helst och jag tänker prata om Nando Parrado. Han var med om en flygolycka på 70-talet- Ett rugbylag från Uruguay skulle ha match i chile och under flygturen förstördes något i planet och det störtade rakt ner i anderna. Planet delades på hälften och vingarna kapades av. 19 stycken av passagerarna dog i kraschen och 16 överlevde. Men nu kom nästa utmaning. Att överleva på 12 000 meters höjd. Nandos mamma och syster var med och de dog någon gång under de två månaderna de spenderade uppe i bergen. De hade inte mycket kläder på sig och den mat de hade försvann snabbt. Nando överlevde på en chokladtäckt jordnöt på tre dagar. Första dagen åt han chokladen, andra dagen ena halvan av nöten och andra dagen, andra halvan av nöten. Det kom laviner och de låg nergrävda i flera dagar. De fick ingen kontakt med männsikor nere på marken genom radion men de kunde få in radiokanalerna och efter ett par veckor hörde de att sökandet efter de hade avslutas och att de hade dödsförklarats. efter en månad bestämde sig Nando för att klättra i bergen för att hitta ner  till marken så han och en till började klättra men de upptäckte snart att de gick mot fel håll, de trodde att de hade störtat någon annanstans. Men till slut såg de en man på en häst som de ropade på och på det sättet räddades de. Händelsen har blivit till film baserad på Nandos bok. För några år sen när vi reste träffade jag Nando! Jag visste ingenting om detta och det var en slump att jag hamnade på hans föreläsning. Hans historia fick mig verkligen att  tänka efter, skulle man klara något sånt själv? Han sa att han aldrig skulle tro att han var kapabel till något såånt men att man gör otroliga saker när det väl gäller och att man kan kräva väldigt mycket av sig själv. Han är en riktig kämpe och det var en upplevelse att få prata med honom!!

För övrigt händer iinte så jättemycket, min plånbok är upphittad!! Vad tur jag har, den låg på espresso house, nu är jag riktigt glad! Ganska mycket i skolan, jobbade med historieredovisningen om kvinnor på medeltiden idag. Vår grupp tog foto idag , kul! Några exempel här:


SAKNAR MIN ÄLSKLING

Just nu fingrar jag på mitt halsband, ett guldhalsband som föreställer en fisk. Det kanske inte låter så speciellt men det betyder så mycket för mig. När jag känner jag på guldfisken och tänker, dyker alla minnen upp. Det var min mormors halsband, hennes stjärntecken var fisk. Hon fick det av sin pappa ett år i julklapp och sen dess tog hon aldrig av sig det för det kändes så speciellt för henne. Jag kommer ihåg när jag var liten, när jag alltid pillade på det och frågade om det. Hon berättade alltid samma historia, att det var från hennes pappa och att hon aldrig någonsin tog av sig det. Men det hon också alltid nämnde när jag frågade, ibland när jag inte frågade också, var att hon skulle ge det till mig en dag. Hon visste hur mycket jag tyckte om det och hon ville att jag skulle bära det vidare. Det skulle bli mitt och jag skulle tänka på henne när jag hade det på mig. Idag var det två år sedan hon gick bort och nu sitter jag med halsbandet på mig, tänker på henne och önskar hon var här.

Hon var så godhjärtad och snäll, en av de snällaste, mest omtänksamma och kärleksfulla människor jag mött. Kommer ihåg hennes skratt, det gick knappt en minut innan man hörde det skrattet. Hon skrattade och var glad hela tiden, när jag hade dansuppvisningar i vardagsrummet klappade hon händerna, när jag hjälpte till att städa blev hon så glad och när jag hjulade på trädgården tyckte hon att jag var så duktig. Det är det första jag tänker på när jag tänker på mormor, eller "Mamika" som vi kallade henne. Hennes snällhet! Allt hon gjorde, hon ville alla så väl. Jag var där väldigt ofta när jag var liten, sov där nästan varje helg. När mamma och pappa skulle utomlands, på möten eller till fester var det henne jag var hos. Jag hade en egen rosa bäddsoffa med blommor på, madrassen gick att vika upp så man kunde bygga en liten koja med madrassen som hustak. Hon kom alltid in dit med chips, godis, bullar och coca-cola, allt vad man kan tänka sig. Hon ville att jag skulle ha det så bra som möjligt. Nästan varje gång jag var där bakade vi speciella bullar, vi kom på receptet själva och jag kommer fortfarande ihåg hur de smakade, vanliga vetebullar, fast med oboy-pulver, inget jäst och formade med pepparkaksformer. Hon gjorde alltid soppa med kycklingbitar och spagetti och så satt vi framför tv:n och åt. Jag ville så gärna ha en katt, men fick inte för mina föräldrar, så min mormor ville köpa en till mig och ha hemma hos henne, men det blev inte så heller. Varje natt jag skulle sova där kom hon och kliade mig på ryggen tills jag somnade och varje morgon lät hon mig sova så länge jag ville. Hon väntade alltid med att lägga sig tills jag hade somnat, men jag kommer ihåg en natt då hon trodde jag hade somnat men jag fortfarande var vaken. Hon lade sig i sängen och åt marabou mjölkchoklad som hon alltid gjorde men efter det såg jag att hon tog av sig sina tänder, jag hade ingen aning om att mormor hade löständer och jag blev vettskrämd och satte mig upp i sängen direkt. Mamika förstod ingenting men när jag berättade började hon bara skratta och kramade om mig och jag förstod genast att det inte var något farligt. Hon gjorde mig så lugn genom att hon var så snäll. Hon gjorde alltid flätor på mig och hon var så försiktig, ville inte att jag skulle få ont när hon kammade mitt hår. Och så fort jag ville ut följde hon med mig, hur trött hon än var och hon puttade på när jag gungade och sa att jag var duktig när jag klättrade hela vägen upp för klätternätet. En liten vana vi hade var att gå till affären i närheten för att köpa kinderägg. Så satt vi hemma och satte ihop leksakerna tillsammans. När jag blev äldre gick vi till affären för att handla mat eller gå promenader, men snart började hon få mer och mer ont i ryggen orkade inte gå långt. Jag märkte hur många gånger vi fick stanna på vägen och jag märkte hur mycket hon hade ont när vi kom tillbaka hem. Men ändå låtsades hon som ingenting. Hon sa att hon hade lite ont, men sen skrattade hon sitt gulliga mormor-skratt och kramade om mig, snällhet genom hela henne.

Jag kommer ihåg exakt hur det såg ut hemma hos henne. Jag minns dofterna, möblerna, gården och hennes kläder. Jag kommer ihåg allt. Men doften kommer jag ihåg starkast, har en kofta i garderoben som var hennes och doften sitter fortfarande kvar. Jag minns hennes soffa som var rund, så det var ett mellanrum mellan soffan och hörnet stort nog för mig att gömma mig. Perfekt gömställe när vi lekte kurragömma, jag gömde mig alltid där och snäll som hon var låtsades hon att hon inte visste var jag var. Vi hade så roligt! Men när jag blev äldre var jag inte där lika ofta.  Jag började sova över hos kompisar på helgerna istället och valde att vara hemma själv istället för att åka dit. Jag märkte hur ensam hon kände sig och mamma kom ofta hemifrån henne och skulle hälsa mig och säga hur mycket hon saknade mig. Jag kom dit ibland och då blev hon så glad, ville prata om allt och satt och kramade mig hela tiden. Efter ett tag fick hon flytta närmare oss så att vi kunde ta hand om henne mer. Hon började bli så glömsk och kunde inte ta hand om sig själv lika bra längre. Nu hälsade jag på henne lite mer men jag tyckte det började bli jobbigt med tiden för hon glömde saker så snabbt. Nyårsafton till 2006 var jag hemma med henne. Min syster var också där och hade fest med sina kompisar och jag var där med mormor. Hon visste inte ens vad vi firade. Hon visste, men hon glömde lika snabbt och var orolig för allt. Vad gör alla dessa människor hemma hos oss och var är mina föräldrar? Jag berättade och hon blev lugn, fick henne glad när jag berättade att vi skulle fira nyår och då kom det där skrattet, hon tyckte det var så roligt. Men sen glömde hon igen. Vid tolvslaget gick vi ut och vi sa gott nytt år till varandra, sen blev hon lika orolig igen. Jag kommer ihåg den hemska känslan jag hade. Jag föreställde mig att vara i hennes situation, att inte veta vad man gör, att vara tvungen att få det berättat för en men sedan glömma, utan att ens veta att man har glömt något.

Hon hade inte glömt allt, hennes barndom och uppväxt kom hon ihåg, därför pratade vi mest om det. Hon glömde att hon hade berättat om hennes barndom för mig innan och berättade gång på gång om hennes minnen. Halsbandet pratade hon om väldigt ofta, påminde mig om att det skulle bli mitt. Hon berättade också om hennes man som gick bort i en bilolycka på 70-talet där både hon och min syster var med. Hon berättade om när mamma var liten och om när hon var liten. Hon hade ett hemskt minne från hennes barndom, några skolkamrater hade fyllt hennes långa, röda hår med insekter och därför var hon så rädd för insekter. Men hon berättade fina minnen också och vi satt och pratade om de. När det blev riktigt dåligt fick mormor flytta tillbaka till Ungern, vi hade inte all tid för att kunna ta hand om henne och eftersom hon pratade dålig svenska skulle hon inte trivas på ett ålderdomshem i Sverige. Hon var ledsen över att lämna oss men ändå glad över att komma tillbaka. Släkt och gamla vänner kom ofta och hälsade på henne på ålderdomshemmet och vi gjorde det hemtrevligt för henne. Satte upp bilder och gjorde balkongen fin. Nu träffade jag henne knappt, mamma var där ofta men inte jag. Vi pratade på telefon ibland och hon sa alltid hur mycket hon saknade mig och att hon tittade på bilderna på väggen på oss två. Hon berättade också om halsbandet. När jag kom och hälsade på var jag ledsen hela tiden, jag såg hur dåligt hon mådde, hur jobbigt det var för henne att gå, hur mycket hon rökte och vad hon pratade om. Hon visste inte vad hon sa, kom på grejer som aldrig hänt. Men ändå var hon så snäll och kärleksfull. När jag hälsade på, kramade jag henne så länge jag kunde och hon skrattade sitt mormor-skratt. Vi satt nere i soffan och hon frågade om mina vänner, hur det gick i skolan och hur det gick med kärleken. Då började hon fnissa som om hon var ung igen. Hon började berätta om sin barndom och hennes kärlekar och innan vi åkte därifrån berättade hon om halsbandet också.

Det var sista gången jag träffade henne. Under sommaren blev hon sämre och min syster kom hem från U.S.A och vi alla skulle åka dit för att hälsa på henne men det hann vi inte. Mamma var där innan oss och när mamma kom hem hade hon med sig halsbandet. Det betydde otroligt mycket för mig, jag är så glad att jag har det. Jag lovade mig själv att ha på mig det så ofta jag kan, nu dansar jag och kan inte ha på mig det i skolan men idag satte jag på mig det. Jag saknar henne så mycket, hennes skratt, kramar, kli på ryggen, kinder-äggen, hennes soppa, hennes doft, hennes snällhet och hennes kärlek till alla. Men jag hoppas hon har det bättre nu. Nu ska jag bära med mig halsbandet så länge jag kan och nu sitter jag här, fingrar på hennes halsband och minns.

Jag älskar dig Mormor "mamika"

Szeretlek