Vi tror ibland att vi vet vad som är bäst och när vi inser att vi inte gör det kämpar vi för kontroll. Är det inte läskigt och främmande att kastas ut i det okända, och ibland gå vilse. Men trots det räddas vi nästan alltid av något som får oss att stå upp igen. Som får oss på rätt bana igen och som får oss att känna kontroll igen. Men bara för en stund.

När vi accepterar att allt inte alltid blir som man tänkt sig kan vi istället njuta av sökandet. Och vi behöver inte känna någon press. Inte känna någon ånger. Vi tar alltid det beslut som vi tror gynnar bäst. Att se tillbaka på det med missnöje hjälper inget, det hjälper inte dig. Utan ett "felaktigt" beslut skulle vi aldrig lärt oss, vi skulle aldrig lärt känna oss själva och vår vilja. Vi skulle aldrig sökt vidare. Vi skulle stått still. Men vi känner att vi lever och rör oss.